Hoppa till huvudinnehållet

Nyheter

11.04.2019

Finlands ordnar 100 år: Etableringens årtionden

Sinetissä lukee SIGILLVM . CAPITVLI . ORDINIS . ALBÆ . ROSÆ . FINLANDIÆ.
Finlands Vita Ros’ ordens sigill.

 

Diplomatisk artighetssed och internationellt utbyte av ordenstecken utgjorde den omedelbara bakgrunden till instiftandet av Finlands Vita Ros’ orden, men framför allt blev den av central betydelse då man ville belöna förtjänta finska medborgare under fredsåren 1919–1939. Ordenstecknen signalerade utomlands på ett synligt sätt den unga nationens statliga karaktär och samtidigt framhävdes också byggandet av staten genom de verksamhetsområden de belönade representerade. Den nya förtjänstorden etablerade sin ställning också i vidare bemärkelse i det finländska samhället, fastän antalet belönade tills vidare var tämligen litet.

I slutet av sin tid som riksföreståndare tillsatte Mannerheim 1919 det första ordenskapitlet, vilket fick i uppgift att bereda förslagen till belöningar och handha förvaltningen av orden. Kapitlet ansvarade också mera allmänt för normeringen av den finländska ordenskulturen genom att bland annat utge regler om bärandet av ordnar. Åt 1936 genomfördes mera omfattande reformer av ordens yttre former. Det är för ordenskapitlet också möjligt att avgöra om innehavare av orden skall dömas sina insignier förlustig. Åtgärder av detta slag har varit ytterst sällsynta.

De ännu osäkra förhållandena i den unga republiken framgår att man med Finlands Vita Ros’ ordenstecken under de första åren även kunde utdela belöningar för förtjänster i samband med väpnade sammandrabbningar. Enligt reglerna var det möjligt att förläna ordenstecken med svärd för tapperhet i fält. Finlands Vita Ros’ medaljer kunde för samma ändamål förlänas med spänne. I spännet skulle graveras namnet på den plats där striden hade utkämpats. Åren 1920–1922 utdelades Finlands Vita Ros’ kommen- dörs- eller riddartecken med svärd för förtjänster i samband med frändefolksexpeditionerna över landets östgräns och gränskonflikter. Vita Rosens medaljer har utdelats med spänne endast år 1920.

Tillvägagångssätten vid förläningen av utmärkelsetecken sökte sina former under de första årtiondena. Årsdagen för den vita arméns segerparad den 16 maj var ordens högtidsdag fram till 1944, efter det utsågs Finlands självständighetsdag den 6 december till högtidsdag. Under åren 1920–1927 belönades finländska med-borgare i huvudsak på nyårsdagen. Utmärkelsetecken förlänades dock i allmänhet i mindre partier under året, vilket i sin tur försvårade helhetsbedömningen av förtjänsterna då framställningarna om ordensförläningar bereddes.

Under det år då Finlands Vita Ros’ orden instiftandes 1919 belö- nades över tusen medborgare med utmärkelsetecken, men under de två följande decennierna var antalet utdelade tecken betydligt lägre. Belönandet på delvis rutinmässiga grunder av ämbetsmän och militärer utgående från tjänsteställning eller tjänsteår intog en central roll under de två följande årtiondena, fastän man även uppmärksammade förtjänster inom medborgarsamhället. Förlä- nandet av utmärkelsetecken på Finlands självständighetsdag den 6 december inleddes år 1936, då man belönade 270 finländska medborgare.

I motsats till många andra länder, till exempel de nordiska länderna, förhindrade inte reglerna för Finlands Vita Ros’ orden att kvinnor belönades med utmärkelsetecken av samtliga klasser. I praktiken förlänades kvinnor 1921–1939 endast Finlands Vita Ros’ medaljer och tecken i silver, vilket från och med 1921 reserverades endast för kvinnor som gjort sig synnerligen förtjänta.

Av politiska orsaker var det inte endast vänstern som tog avstånd från ordenstecknen, utan det förekom också inom Agrarförbundet, men motståndet avtog ganska snabbt efter det att representanter för förbundet utsågs till höga statliga befattningar. Lauri Kr. Relander som från Agrarförbundet 1925 valdes till republikens president ville att så vidsträckta medborgarkretsar som möjligt skulle vara representerade i ordenskapitlet. Relander framhöll att om inte so- cialdemokraterna ”helt motsatte sig hela ordensväsendet, skulle jag ha försökt få med en företrädare också från dem”. Av de politiker från Agrarförbundet som i början av självständighetstiden motsatte sig ordensväsendet blev Kyösti Kallio republikens president och stormästare 1937.

Då Finlands Vita Ros’ firade 20-årsjubileum i januari 1939 hade orden redan en etablerad ställning vid belönandet av medborgare som på ett förtjänstfullt sätt tjänat fosterlandet. Under åren 1919–1939 förlänades närmare 10 000 finländare ett utmärkelsetecken. Att den huvudsakliga utdelningen från år 1936 skedde på den till sin natur neutrala självständighetsdagen bidrog till att betona den nationella endräkten och att bana väg för ordens ställning som hela folkets förtjänstorden.


Finlands ordnar 100 år -utställningen om de statliga ordnarnas historia och nutid pågår i Riksarkivet (Fredsgatan 17, Helsingfors) 4.12.2018–20.12.2019.

Aktuell information om utställningen >>


Aktuellt >>

Framsida >>