Sakkunnigmyndighet i heraldiska frågor

I anslutning till Riksarkivet verkar heraldiska nämnden som styr och övervakar statens, kommunernas och kyrkans heraldiska emblem. Med dessa avses följande:

• Finlands flagga och vapen
• Myndigheternas sigill, stämplar och andra heraldiska emblem
• Städernas, landskapens och kommunernas vapen
• kyrkans vapen
• fritidsbåtarnas och truppenheternas fanor och flaggor

Nämnden bereder utlåtandena om vapen, sigill och flaggor som Riksarkivet med stöd av olika författningar ska avge.

Nämnden ger handledning och råd i heraldiska frågor till både myndigheter och enskilda samfund och personer. Nämnden ska också i övrigt följa med och främja den heraldiska kulturen och göra framställningar och väcka initiativ på sitt verksamhetsområde.

Ytterligare information: nämndens sekreterare, specialtforskare John Strömberg, Riksarkivet, tfn (09) 2285 2271, fornamn.efternamn@narc.fi

Arkivverkets heraldiska databas Europeana Heraldica.

Den heraldiska designerns tio bud

1. Endast de heraldiska tinkturerna används. Dessa är guld och silver (metaller) samt rött, blått, grönt och svart. När man tecknar ett vapen kan man använda gult i stället för guld och vitt i stället för silver. Gult och vitt används numera nästan alltid för flaggor och vimplar. Tinkturerna bör vara klara och rena samt från mitten av färgens valörskala.

2. Man bör sträva efter att använda endast två tinkturer, varav den ena är metall. En tredje tinktur förutsatter god motivering och en fjärde är redan dålig heraldik.

3. Enligt färgregeln får inte färg läggas på färg eller metall på metall, ej heller färg bredvid färg eller metall bredvid metall om ej den gemensamma gränsen ar alldeles kort.

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

5. Figurerna bor vara så stora som möjligt och väl fylla ut det för dem avsedda utrymmet.

6. Figurerna bor i princip vara tvådimensionella - åtminstone så att de kan identifieras enbart som färgytor utan skuggning eller konturlinjer.

7. Figurerna behöver inte vara verklighetstrogna, men de bör vara karakteristiska.

8. En vapenbild skall vara lätt att känna igen, den får inte bestå av för många hoptragda figurer utan endast det väsentligaste - idealet ar en enda figur.

9. Man skall ej upprepa, ingenting bör symboliseras med två eller flere figurer. Om en enda figur räcker till för att symbolisera två eller flere saker, så förstärker det symboliken och därmed hela vapenbilden.

10. Figurerna bör vara sådana att de - liksom hela emblemet - utan förebild kan ritas på nytt enligt blasoneringen. Detta leder till att figuren bör vara en allmangiltig representant for sin art, den får t.ex. inte vara något bestämt slott utan endast ett heraldiskt stiliserat slott som nog kan sägas anspela på t.ex. Kexholms slott. Man kan säga att en heraldisk figur inte har ett egennamn.

Jukka Suvisaari (Heraldiska Sällskapet i Finland), 1990
Översattning till svenska: Anders Segersven/Bo Termberg (Heraldiska Sällskapet i Finland), April 1991